Ramadan
Vad betyder Ramadan för dig?
En månad då gubben sover eller surar på dagarna och man tassar på tå och håller andan?
En månad då man står dubbelt så länge i köket?
En månad som känns som en lång ökenvandring?
Eller kanske något alldeles, alldeles underbart?
Jag älskar Ramadan. Tiden då ens vardagsrutiner bryts och man får chansen till en nystart i sin viktigaste relation, den med Gud. Jag älskar de tidiga morgnarna då jagstiger upp och lagar lite frukost innan den långa fastan tar vid, sippar på mitt té och tänder ett par ljus och kontemplerar över livet. Älskar då klockan slår morgonbön, jag tvagar mig och reser mig upp för att dyrka den Ende värd att dyrkas. Sitter stilla efteråt och ber mina böner för mig själv, mina nära och de jag inte känner. Jag älskar de långa dagarna, fyllda av lugn, tålamod och förväntan. Jag älskar väntan på tiden för fastebrytandet, den första klunken vatten och den tillhörande bönen. Jag älskar kvällsbönen innan måltiden, då dagen är över och man samlar sig för en natt i dyrkan. Jag älskar nattbönen, i synnerhet då jag står sida vid sida med någon jag älskar och vi förenas i samma kärlek och dyrkan.
Ja jag älskar alltsammans.
I år har Ramadan varit en tid men mycket samvaro och gemenskap. Men så har det inte alltid varit för mig. Det har varit andra fastemånader med helt andra premisser. Därför är jag ännu mer tacksam för alla dessa lyckliga ögonblick. Och jag vill påminna alla mina läsare om att vi ska låta Ramadans välsignelser nå alla de som söker den, i det som vi själva kan göra. Kom ihåg era systrar och bröder, familjemedlemmar och nödställda ni inte känner. Guds välgärningar är obegränsade så låt oss bidra till att sprida glädjen vidare. För om vi lämnar de ensamma och tittar bort då vi möter nöd, då går vi miste om så mycket. Ge i Ramadan, så kommer välsignelsen tillbaka till dig.
.