Sikta mot stjärnorna

Så här är det:

Jag har en särskild kärlek till vissa saker i naturen. Jag älskar havet. Jag älskar öknen. Och - jag älskar att se en riktigt vacker stjärnhimmel.

Veckan som gick var jag i en liten stuga utan moderna faciliteter, levde som man säger, nära naturen. En skog omgärdade det lilla huset, men bara ett par hundra meter bort fanns havet och en stor sandstrand där det i stort sett är folktomt dygnet runt.

Flera av nätterna jag tillbringade där så var det stjärnklart, tyst och underbart. Natten var svart som sammet där jag smög mig ut iförd pyjamas och en enorm sjal som jag virat omkring mig och se! Hela himmelen full av underverk, vart jag än tittade, den välvde sig över oss i all sin prakt. Det är inte ofta en modern stadsmänniska upplever sånt här. Men jag vet att det är just dessa stunder som jag lägger på minnet, att ta fram då det är mörkt, då stressen sliter i mig, i en evighetslång bilkö eller i kassan på stormarknaden.

Utan de här små små stunderna och stillhet, skönhet och lugn... hur skulle man orka den vanliga vardagen? Ja med tron så löser sig det med. Och visst finns glädjeämnena där också.

Men jag längtar i alla fall tillbaka till den svarta stjärnhimlen nära havet nu då jag sitter vid datorn och tittar ut på regntunga moln och hör trafikbruset utanför.