Sikta mot stjärnorna

Så här är det:

Jag har en särskild kärlek till vissa saker i naturen. Jag älskar havet. Jag älskar öknen. Och - jag älskar att se en riktigt vacker stjärnhimmel.

Veckan som gick var jag i en liten stuga utan moderna faciliteter, levde som man säger, nära naturen. En skog omgärdade det lilla huset, men bara ett par hundra meter bort fanns havet och en stor sandstrand där det i stort sett är folktomt dygnet runt.

Flera av nätterna jag tillbringade där så var det stjärnklart, tyst och underbart. Natten var svart som sammet där jag smög mig ut iförd pyjamas och en enorm sjal som jag virat omkring mig och se! Hela himmelen full av underverk, vart jag än tittade, den välvde sig över oss i all sin prakt. Det är inte ofta en modern stadsmänniska upplever sånt här. Men jag vet att det är just dessa stunder som jag lägger på minnet, att ta fram då det är mörkt, då stressen sliter i mig, i en evighetslång bilkö eller i kassan på stormarknaden.

Utan de här små små stunderna och stillhet, skönhet och lugn... hur skulle man orka den vanliga vardagen? Ja med tron så löser sig det med. Och visst finns glädjeämnena där också.

Men jag längtar i alla fall tillbaka till den svarta stjärnhimlen nära havet nu då jag sitter vid datorn och tittar ut på regntunga moln och hör trafikbruset utanför.

segregation i min tappning

Varför ser jag så sällan andra muslimer där jag är? Ja, nu har jag haft en alldeles alldeles underbar HEL semestervecka omgiven av muslimska systrar varenda dag, fast vanligtvis så ser jag ju inte så många. På mitt tjänstemannajobb så finns ingen mer muslim än jag, såvitt jag vet. Vilket alltså innebär typ att i alla fall ingen annan visar att h*n är muslim. Då jag går till ställen som jag själv gillar, typ Rosendals trädgårdar eller Vinterviken eller något museum, då lyser också mina muslimska syskon med sin frånvaro. Det känns lite konstigt att en såpass stor minoritet är ganska osynlig i så många miljöer. Eller är JAG konstigt som väljer andra utflyktsmål?

Å andra sidan så är jag själv ledsen att jag inte har så många bekanta som inte är svenskar/skandinaver, och ingen nära vän... hur blev det så? Varför denna brist på integration? Ja jag vet inte. Jag som rör mig i ett ingenmansland mitt emellan... eller så kan man se det som Rumi som sa att han hade en fot i hela världen. Ja, det låter betydligt trevligare.

Och nej, jag släpper inte drömmen om integration.... *hallåå nån med annan bakgrund än svensk som vill bli min kompis*