Ett skavande obehag

Nyss hemkommen från ett land i Nordafrika sitter jag och minns. Minns de ljumma vindarna, det vårvackra gröna landskapen, de höga bergen och det turkosblå havet som glittrade. Minns doften av jord, rökelse, blommor och en och annan vindpust från soporna också. Människorna som hälsar vänligt, som klarar att dela parkbänk med en främling och som har tid att undvika att knuffas och trängas på gatan. Ljudet av böneutropet i skymningen som kommer från alla väderstreck i medinan där man alltid är omgiven av små moskéer, sorlet från människorna, klapprande steg på kullerstensgatan, försäljarnas rop. Mitt älskade Nordafrika.  Minns tyngden i bröstet på flygplatsen på väg tillbaka till vardagen, att tårarna nästan trängde fram i sorgen att det var över.

Och sen det andra: En urgammal farbror tar sig fram på gatan med utsliten trädgren som käpp. Han går krokigt, mödosamt som om han skulle kunna ramla ihop vilken sekund som helst. Hans darrande åldermansstämma hörs svagt, bedjande men skär ändå igenom gatans alla ljud som en kniv i mina öron. Han ber alla förbipasserande om en liten slant. Hans röda ögon plirar, våra blickar kan knappast mötas av skam. Jag letar djupt i väskan och tar fram en slant, lägger den i den smutsiga, krokiga handen (har han någon slags reumatism kanske?). Det gör ont i bröstet på mig. Bilder flimrar förbi från  min arbetsplats, från möten på sjukhuset där vi möts ett tiotal personer, släkt och professionella, för att planera omsorgen för en åldring. Den gamle tiggaren haltar vidare och ber nästa person om en slant. Han får inte av så många. Det måste ta tid att få ihop till maten.

Litet längre bort: En ung flicka i rullstol dras omkring på stan av en ung kvinna. Kanske hennes syster? De kommer fram till mig då jag sitter på en parkbänk. Flickan håller fram handen och ber om en slant. Jag tittar på henne, möter hennes blick. Den är tom. Tittar på kvinnan som drar omkring med henne i rullstolen. Möter även hennes blick. Det gör ont i mig. Jag vill fråga om det verkligen inte finns någon annan lösning än att dra runt en funktionshindrad flicka i rullstolen för att få ihop pengar. Det stockar sig i halsen. Jag halar fram en slant och ger dem. De tackar mig på franska: "merci". Jag känner ett lätt illamående välla upp. Tänker på mina jobbmöten under mina år inom handikappomsorgen där den funktionshindrade hade en laglig företrädare som stred för dennes rättigheter. Ibland till och med jurister. Vem bryr sig om den här flickan som visas upp på stan för att samla in matpengar? Vem tar vara på hennes rätt till ett anständigt liv?

Ännu en glimt... liten späd pojke som går omkring och tigger bland butikerna. Han kan inte vara mer än 5 år. Han är smutsig, trasiga skor och kläder och en skygg blick. Varför? Har han ingen mamma eller pappa? Eller har hans föräldrar skickat ut honom alldeles ensam? Vad får en att göra något sådant mot sitt eget barn? Frågorna är många men inga svar. En slant, vad hjälper det lillkillen? Jag vill bara ta honom i famnen, ta med honom, duscha och klä honom i anständiga kläder, ta med honom och låta honom gå i skolan, få leka, få vara barn... Tänk att få se honom komma springande emot en, glad och uppspelt, ivrig att berätta om sina lekar....  Drömmen bryts abrupt. Killen går vidare, de magra benen ser så bräckliga ut, hans rygg är lite böjd och ..... Gråten väller upp i halsen på mig.

Landet jag talar om är egentligen rikt på naturtillgångar, rikedomar som inte kommer alla till nytta. Utan bara väldigt få. Funderade lite på om man betalar zakat där (fattigskatt) och hur den i så fall används.

Nästa gång någon från arabvärlden börjar snacka om att svenskarna struntar i sina familjer, och lämnar de gamla ensamma så skriker jag. Högt.