Varför kan ingen bemöta Ahmadinejad?

http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-konferensen-om-rasism-urartade-i-praktskandal-1.847993

Ahmadinejad har, vad man än tycker om honom och hans åsikter, lyckats förträffligt bra med att få stor uppmärksamhet. Han kunde lätt få vilket PR-jobb som helst.

Han har dessutom fått massor med draghjälp från alla "demokratiivrare" som bojkottar och/eller  rusar  ut ur salen då oliktänkande ska tala. På vilket sätt det skulle främja demokratin är för mig oklart.

Om nu Ahmadinejad har så totalt fel i det han säger, varför finns det ingen som klarar av att bemöta hans påståenden i stället för att sitta hemma och kura eller rusa ut från rummet  i bästa tonårsstil?

Jag är tveksam till om Ahmadinejad tar upp Palestinafrågan i rätt forum och tycker att han  använder en onödigt aggressiv och onyanserad retorik. Vidare är jag inte säker på att rasism är det största incitamentet till den fruktansvärda utveckling som skett. Men faktum kvarstår: det som sker i Israel/Palestina är inte rätt och kan inte rättfärdigas. Detta har FN otaliga gånger slagit fast i olika resolutioner som Israel väljer att strunta i med USA:s godkännande. Det finns inget hållbart försvar för ockupationen och dödande av civila.  Är det därför de håller sig hemma i stället för att öppet bemöta kritiken?

Somliga är inte ens värda att prata med

http://www.dn.se/nyheter/varlden/sverige-bojkottar-fn-konferens-om-rasism-1.846969

Sverige ska inte delta i FN-konferensen om rasism. Detta motiveras med farhågor om att "odemokratiska krafter" ska ta över konferensen. Och ve och fasa- kanske representanter från *gulp* Iran dyker upp, till och med får tala och SÅNA kan man ju inte prata med. Denna attityd är ett fint exempel på ett riktigt odemokratiskt förhållningssätt. Ska inte alla medlemsstater i FN ska ha rätt att yttra sig? Och hur förändrar man relationer och attityder om man vägrar att ens mötas?

Vem är den värsta rasisten, den som protesterar mot ockupationen i Palestina och det öppna hatet som uttrycks mot muslimer (se t.ex Andreas Malms bok) eller den som tycker sig vara så högtstående att man inte ens kan tala med andra medlemsländer än vissa utvalda?

Självklart skulle Sverige i stället kommit dit och visat hur ett demokratiskt, antirasistiskt förhållningssätt kan se ut i praktiken. Eller kan vi inte sånt?

Svenska hedersknyfflar?

http://www.dn.se/opinion/debatt/laget-for-hedersfortryckta-kan-forvarras-av-polisen-1.844906

Nu har åter hedersdebatten fått ett uppsving efter en undersökning bland stockholmselever i årskurs 9 där man bland annat frågar barnen om de får ha pojkvän/flickvän och om de förväntas vara oskuld då de gifter sig. Många frågor verkar ha varit extremt ledande. Vilken tonåring tycker inte att föräldrarna bestämmer för mycket? Är det så ovanligt att tonårsföräldrar inte ser så positivt på att barnen har sexpartners redan i lägre tonåren? Är det säker att alla som lever i celibat till de gifter sig gör det pga. tvång? Är det säkert att man mår bättre av att testa på olika sexpartners under tonåren än att vänta? Är det konstigt att föräldrar har synpunkter på med vem man ska ha en relation då man är väldigt ung? 

Då man ställer frågor som många tonåringar skulle kunna svara ja på så missar man att identifiera de individer som verkligen behöver hjälp. De som inte får umgås med vänner, delta i fritidsaktiviteter och skolarbetet som andra ungdomar. De som blir hotade, slagna, kränkta. De som  utsätts för repressalier av släkten då de vill välja sin livsstil och partner de vill leva med då de börjar närma sig myndighetsåldern. 

Vi hjälper inte dem genom att skicka ut enkäter till yngre tonåringar där vi frågar om de får göra vad de vill, typ.

Varför fortsätter samma prat om hederskultur år ut och år in fast det sägs hela tiden att vi måste öka kunskaperna? Men händer det aldrig någonting? Fortfarande i mångt och mycket fast i det gamla vanliga tugget som vittnar om att man inte ännu gjort upp med föreställningen att det svenska sättet att leva egentligen är överlägset alla andras. Man ska "lära invandrarna" vad som gäller. Fortfarande helt omedvetna om att även svenska föräldrar förtrycker sina barn om de väljer "fel" partner och livsstil. Samma vi och dom- perspektiv, även om människans natur egentligen är rätt universell. Att man är rädd för det främmande och blir skrämd om ens barn gör andra val än man själv gjort. Rädd för deras skull och rädd för vad andra ska tycka. Nu ursäktar jag på inget sätt det som händer, tvärtom. Är det något jag tycker riktigt illa om så är det inställningen att föräldrar äger sina barn. Men jag tror att om man möts kring de allmänmänskliga problemen med att ha barn i tonåren så kan det ge mer fruktbara dialoger och en chans till förändring utan fördömande och utanförskap.

Sen håller jag absolut med Carin Götblad om att de  föräldrar som verkligen misshandlar och tvingar sina barn ska sitta inne i stället för att barnen ska behöva gömma sig i skyddade boenden. Över huvud taget så borde polisen och åklagarväsendet snarast utarbeta metoder som gör att fler som misshandlar, tvingar, hotar och våldtar ska bli dömda och få sitt straff. Det finns inget som rättfärdigar att så många kvinnor och barn i Sverige utsätts och så många gärningsmän går fria.

Åtala ungdomsmottagningen, våldtäktsmännen går fria!

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vill-atala-for-p-piller-till-unga-1.845118

Man upphör aldrig att förvåna sig. Nu vill en åklagare åtala den som skriver ut p-piller till tjejer under 15 för medhjälp till våldtäkt med den skeva motiveringen att det underlättar att fortsätta med övergreppen. Jaså? Sen när skulle våldtäktsmännen ha börjat med att fråga offret om hon äter p-piller innan han sätter igång att förgripa sig på henne? 

I stället för att syssla med såna här dumheter så tycker jag åklagarna ska jobba på att fler sexualbrottslingar ska bli straffade. Statistiken på hur få gärningsmän som åtalas och döms för våldtäkt och andra sexuella övergrepp är riktigt skrämmande.

12 563 sexualbrott  varav 4749 våldtäkter polisanmäldes 2007. Av dem fick 194 fängelsestraff (Källa: BRÅ)  Under 2008 hade antalet anmälda sexualbrott ökat till 14 342. Mörkertalet bedöms vara mycket stort, de flesta utsatta anmäler inte. Med andra ord så borde åklagarna ha betydligt bättre saker att göra än att jaga personalen på ungdomsmottagningen. Det är en skam att det är så lätt att komma undan både med våldtäkt och annat våld mot kvinnor och barn i ett land som gärna berömmer sig för att vara jämställt.

Vem bryr sig om Afghanistans kvinnor?

http://dn.se/opinion/signerat/afghanistan-kriget-mot-kvinnorna-tilltar-1.842250

Lisa Bjurwald bekymrar sig för att kriget mot kvinnorna i Afghanistan tilltar och att USA inte verkar vara så engagerade i det utan koncentrerar sig på att "bekämpa terror" och besegra Talibanerna. Ja, vad trodde hon? USA:s närvaro i Afghanistan handlar inte om någon slags välgörenhetsmission. Inte alls. USA hade inte ett dugg emot talibanerna på den tiden då talibankillarna var användbara för att jaga ut ryssen, den kommunistiska fienden, ur det strategiskt viktiga område som Afghanistan befinner sig i på världskartan. Tvärt om så gullades de med, bjöds på vapen och militär utbildning osv. Ingen bekymrade sig för svartmålade fönster, burkatvång, stopp för sjukvård och utbildning för kvinnor. Bara man fick hjälp att få ut ryssen så var talibanerna hyvens killar. Att det blev blodigt och att befolkningen led är uppenbart. Sen kom man till en punkt då ryssen var borta och man fattade att talibanerna inte längre passade den amerikanska agendan. DÅ blev de onda förtryckare och vansinniga fanatiker, fast de i själva verket haft samma program hela tiden. Det var amerikanerna och inte talibanerna som bytt ansikte. Den något socialpornografiska Tusen strålande Solar avKhaled Hosseini är inte en av mina favoritböcker men ändå en bok som många läst och som ger en inblick i ödeläggelsen i Afghanistan och befolkningens lidande.  

För kvinnorna i Afghanistan så är livet inget vidare. Ännu värre än burkor och chadorer är att inte kunna gå till marknaden och vara trygg, att inte få sjukvård för sig och sina barn, att behöva vara rädd att barnen trampar på en mina då de går ut och leker, att många män och söner gått hemifrån för att aldrig komma hem på kvällen, avsaknaden av försörjningsmöjligheter. Och USA:s "frihetsexpedition" är uppenbarligen inte lösningen på deras problem.

Kvinnorna lär inte få någon hjälp av amerikanerna. Hoppet står snarare till positiva inhemska krafter och att dessa får stöd från oberoende hjälporganisationer. Och det i sin tur beror på din och min vilja att ge våra bidrag. Dessutom kan vi hjälpas åt att slå hål på myterna om USA som räddaren i nöden för världens förtryckta då det mesta egentligen i grunden handlar om två saker: makt och pengar. Annars skulle väl inte så många diktatorer få sitta kvar så länge? Saddam Hussein var de ju också kompis med på den tiden då han var till nytta som motkraft mot Iran. Långt innan han blev ond och farlig och hade påstådda massförstörelsevapen som ingen kunde hitta. Och jag litar inte mycket på den som har  kompisar som talibanerna och Saddam Hussein då det passar egennyttan. Det finns tillfällen då ändamålet INTE helgar medlen.

Det försvinner inte om du blundar

http://www.aftonbladet.se/kultur/article4797819.ab

Andreas Malm bekräftar det som jag sedan några år känt på mig och som jag emellanåt pratar om med mina vänner. Dessa "galningar" som skriver om svartmuskiga,  kroknästa, ohederliga, kvinnoföraktande, våldsberoende, ja rentut farliga muslimer på nätet, de som sjunger rasistiska sånger till sina medlemsmöten även helt öppet inför andra människor... Kanske de faktiskt med upprepningens hjälp HAR påverkat den allmänna opinionen?

Har de möjligen lite, lite, inspirerat den som lutar sig fram lite försynt efter ett par lördagsgroggar och säger... jag är inte rasist, men... (och sen kommer den där gallan om de där blåsvarta n*grerna, huckelkärringarna och alla andra som inte borde få vara här...ja kanske inte borde få finnas alls)... Smyger sig de "galna", icke-rumsrena åsikterna sig in i allt finare salonger? Och hur är det med alla inslag i media som handlar om förtryckta muslimska tjejer och kvinnor, arbetslösa män som går på socialen, våldtäktsmännen med en viss bakgrund som noga redovisas? Missförstå mig rätt, det är självklart att vi ska ha nyhetsrapportering, men det skaver en liten aning att det just då det gäller muslimer är så enormt intressant att belysa endast de som är kriminella och/eller har svåra psykiska och sociala problem. 

Som man och muslim är det uppenbart svårt att få höras alls om man inte yttrar rent galna saker som stärker den negativa bilden av muslimer ( TV-inslaget om shariadomstolar är många år gammalt nu men helt oförglömligt och tas gärna om i repris, som ett exempel) Som kvinna och muslim verkar det i stort sett omöjligt att göra sin röst hörd för annat än att prata om trasan på huvudet. Sexism par excellence då man blir påtvingad att om och om igen försvara eller förklara sin klädsel och sitt utseende.  

Men jag skriver verkligen inte detta för att påta mig en offerroll. Vi muslimer som inte har tillräckligt knäppa åsikter för att vara intressanta, vi som inte vill prata om färgen på hucklet utan våra politiska åsikter och annat relevant,  vi får skaffa oss egna vägar att synas och höras och påverka.

Det är ofattbart att rasism, antisemitism och muslimhat fortfarande får styra så mycket av världen trots att historien lär oss vad detta leder till. Nu är det dags att välja. Vill vi ha en utveckling som i 30-talets nazi-tyskland? Ja då är det bara att fortsätta käka pistagenötter och dricka te framför Tv:n och strunta i vad som händer. Högerextremisterna jobbar i alla fall på. Men alla vi som inte tycker om tidens tecken (och jag hoppas och tror fortfarande att vi är rätt så många), det är dags att vakna nu. Alla som gör någonting åt rasismen är en del av lösningen, de passiva är onekligen en STOR del av problemet. Precis som invånarna i Nazi-Tyskland och alla passiva åskådare runt om i världen som "inte såg" och låtsades att de inte fattade någonting av hatpropagandan i media, nidbilderna, trakasserierna, köpbojkotterna, vandaliseringen, konfiskeringen och till sist den slutgiltiga lösningen. Nu har vi väl förstått att eländet inte försvinner för att man blundar.

Jag måste dölja så mycket för min pappa

http://dn.se/insidan/jag-maste-dolja-sa-mycket-for-min-pappa-1.839314

Hittade den här artikeln i dagens DN. Den handlar om en ung tjej vars muslimska pappa tvingar henne att vara någon annan då de ses. Hon får inte klä sig som hon vill, inte tro på vad hon vill, inte vara tillsammans med den pojkvän hon vill. Tragiskt. "Pappa har blivit mer muslim än pappa" säger tjejen. Ja, det är säker så som han själv framställer det hela också.

Samtidigt, någon annanstans sitter en annan tonårstjej och läser på islamsajter i smyg på sin laptop.  Hon är rädd för de repressalier hennes svenska föräldrar skulle utsätta henne för om de kom på att hon konverterat till islam. Hjärtat nästan stannar i bröstet då pappan knackar på och hon blixtsnabbt får gömma vad hon läser.

Ytterligare en ung tjej gör bön på sitt rum. Då hennes pappa kommer på henne så ger han henne en rejäl spark i baken då hon går ner på knä på bönemattan. Hon hade varit så inne i bönen att hon inte märkt att hon fått besök på rummet, och då sparken träffar henne flyger hon våldsamt framåt, slår i huvudet, gråter. Pappan skäller och skäller. Hon hör inte ens vad han säger, allt är i en dimma av smärta.

En tredje kvinna får av sin svenska mamma höra att hon borde ta av det förbannade beduinhucklet och klä sig som alla andra. Gråten i halsen, vem vill inte vara älskad och accepterad av sina föräldrar? Då mamman blir sjuk och hon ska besöka henne på sjukhuset så vågar hon inte behålla slöjan på. Hon fruktar att mamma ska dö om hon blir upprörd. Slöjan åker av och får glida ner i väskan vid dörren till sjukhusavdelningen. Ett påklistrat leende men sorg i hjärtat. "Vad fin du är lilla gumman", får hon höra som hälsningsfras.

Ytterligare en kvinna som valt en man från en annan världsdel att leva med får motta hot och psykisk terror från båda föräldrarna som går ut på att hon omedelbart ska bryta med sin älskade. Att hon ska göra som de säger ses som helt självklart.

Föräldrar som inte låter sina barn välja själva finns överallt, men media och förståsigpåare tjatar sig hesa om att hedersvåld är ett muslimskt problem. Har de tittat ut på sin egen gata någon gång? Den dagen insikten om att intolerans och hedersförtryck finns på närmare håll än i medelhavsområdet och i  "invandrartäta områden", då kanske det blir lättare att göra någonting mer konstruktivt åt saken.

(För att inte missförstånd ska uppstå: detta är exempel på situationer som konvertiter till islam råkar ut för, och inga direkta återberättelser från en enskild individ. Om någon tycker sig känna igen sig  själv eller någon annan i berättelserna så beror det på tillfälligheter)

Ett skavande obehag

Nyss hemkommen från ett land i Nordafrika sitter jag och minns. Minns de ljumma vindarna, det vårvackra gröna landskapen, de höga bergen och det turkosblå havet som glittrade. Minns doften av jord, rökelse, blommor och en och annan vindpust från soporna också. Människorna som hälsar vänligt, som klarar att dela parkbänk med en främling och som har tid att undvika att knuffas och trängas på gatan. Ljudet av böneutropet i skymningen som kommer från alla väderstreck i medinan där man alltid är omgiven av små moskéer, sorlet från människorna, klapprande steg på kullerstensgatan, försäljarnas rop. Mitt älskade Nordafrika.  Minns tyngden i bröstet på flygplatsen på väg tillbaka till vardagen, att tårarna nästan trängde fram i sorgen att det var över.

Och sen det andra: En urgammal farbror tar sig fram på gatan med utsliten trädgren som käpp. Han går krokigt, mödosamt som om han skulle kunna ramla ihop vilken sekund som helst. Hans darrande åldermansstämma hörs svagt, bedjande men skär ändå igenom gatans alla ljud som en kniv i mina öron. Han ber alla förbipasserande om en liten slant. Hans röda ögon plirar, våra blickar kan knappast mötas av skam. Jag letar djupt i väskan och tar fram en slant, lägger den i den smutsiga, krokiga handen (har han någon slags reumatism kanske?). Det gör ont i bröstet på mig. Bilder flimrar förbi från  min arbetsplats, från möten på sjukhuset där vi möts ett tiotal personer, släkt och professionella, för att planera omsorgen för en åldring. Den gamle tiggaren haltar vidare och ber nästa person om en slant. Han får inte av så många. Det måste ta tid att få ihop till maten.

Litet längre bort: En ung flicka i rullstol dras omkring på stan av en ung kvinna. Kanske hennes syster? De kommer fram till mig då jag sitter på en parkbänk. Flickan håller fram handen och ber om en slant. Jag tittar på henne, möter hennes blick. Den är tom. Tittar på kvinnan som drar omkring med henne i rullstolen. Möter även hennes blick. Det gör ont i mig. Jag vill fråga om det verkligen inte finns någon annan lösning än att dra runt en funktionshindrad flicka i rullstolen för att få ihop pengar. Det stockar sig i halsen. Jag halar fram en slant och ger dem. De tackar mig på franska: "merci". Jag känner ett lätt illamående välla upp. Tänker på mina jobbmöten under mina år inom handikappomsorgen där den funktionshindrade hade en laglig företrädare som stred för dennes rättigheter. Ibland till och med jurister. Vem bryr sig om den här flickan som visas upp på stan för att samla in matpengar? Vem tar vara på hennes rätt till ett anständigt liv?

Ännu en glimt... liten späd pojke som går omkring och tigger bland butikerna. Han kan inte vara mer än 5 år. Han är smutsig, trasiga skor och kläder och en skygg blick. Varför? Har han ingen mamma eller pappa? Eller har hans föräldrar skickat ut honom alldeles ensam? Vad får en att göra något sådant mot sitt eget barn? Frågorna är många men inga svar. En slant, vad hjälper det lillkillen? Jag vill bara ta honom i famnen, ta med honom, duscha och klä honom i anständiga kläder, ta med honom och låta honom gå i skolan, få leka, få vara barn... Tänk att få se honom komma springande emot en, glad och uppspelt, ivrig att berätta om sina lekar....  Drömmen bryts abrupt. Killen går vidare, de magra benen ser så bräckliga ut, hans rygg är lite böjd och ..... Gråten väller upp i halsen på mig.

Landet jag talar om är egentligen rikt på naturtillgångar, rikedomar som inte kommer alla till nytta. Utan bara väldigt få. Funderade lite på om man betalar zakat där (fattigskatt) och hur den i så fall används.

Nästa gång någon från arabvärlden börjar snacka om att svenskarna struntar i sina familjer, och lämnar de gamla ensamma så skriker jag. Högt.