Brännskadad

Jag är inte mycket för svavelosande predikningar och helveteshot. Att skrämma till lydnad är ett koncept som inte går hem hos mig. Men ändå.

För några dagar sedan slutade en fikakväll med mig kvidande under vattenkranen efter att ha bränt fingrarna på hett vatten. Ett ögonblicksverk som blev till en nästan sömnlös natt med handen i en bunke kallvatten (och tro det eller ej- den välte inte i sängen!). Jag klarade inte av smärtan som bara dämpades just av kallt vatten, ingenting annat. Den starka värktabletten jag tog i desperation hjälpte inte ett dyft. Det här var en liten brännskada, men fortfarande har jag ont och en blåsa som spränger och skaver.

Kunde jag låta bli att reflektera över helveteselden? Nää. Självklart inte.

Oavsett om man är bokstavstrogen eller ser helvetesvarningarna mer symboliskt så... brännskador är något av det mest smärtsamma man kan förnimma. Är jag tillräckligt god för att klara mig undan? En rysning gick genom hela kroppen. Den här versen är inte att leka med:

[74:29] I [dess lågor] förkolnar människans [hud].

Nå, jag förnekar inte Guds existens, nejdå. Tvärtom, jag bär vittne om Hans allmakt varenda dag i vartenda hjärtslag och andetag.  Är jag safe då? Eller? Visst är det klokt att hålla sig borta från de stora överträdelserna och försöka minimera de mindre. Jaja, lite rädd är jag nog trots allt. Gud bevare mig från brännskador.